För att kunna reflektera om förhållandet mellan två parter måste man först ha en klar bild av de två parterna. Enligt Wikipedia är gammelmedia bland annat böcker, film, radio och TV medan sociala medier är wiki, blogg, internetforum etc. Wikipedia skriver även ”The Old Media/…/ are traditional means of communication and expression that have existed since before the advent of the new medium of the Internet”. Stämmer denna definition håller skillnaden på dessa medier på att suddas ut. Idag är gammelmedia beroende av internet för att konkurrera med de sociala medierna. För att kunna reflektera över relationen mellan dessa två medierna måste man dra ett streck mellan dem. Se lika mycket på det som skiljer dem, som för vad de har gemensamt. Idag använder sig alla typer av media internet, något jag därför valt att fokusera mindre på i denna diskussion. Jag utgår ifrån att både sociala medier och gammelmedia är baserat på journalistiskt arbete.
Det är lätt att tänka att gammelmedia är statiskt medan de sociala medierna hela tiden utvecklas. Jag tror att båda medierna hela tiden måste sträva efter utveckling. Gammelmedia är kanske mer begränsat av formatet, men måste även de sträva efter utveckling, dels ta sig till de sociala medierna, men även utvecklas inom formatet. De två medierna måste hela tiden sträva efter den andras konfirmation. Ett socialt media får inte riktig status förrän den är accepterad av gammelmedian som ett godtagbart uttryck. Lika så blir gammelmedia allt mer beroende av de sociala medierna för att dels sprida sig rent kommersiellt och för rent stoff. Accepterar ett media inte det andra får de svårt att utvecklas. I The Elements Of Journalism står det ” If the journalism industry did seek out its best, collate their thinking and search for uncommon ideas from across all media, it would discover some compelling new ideas”. Det är lätt att sitta utanför och kräva utveckling. Det räcker med att en av de stora morgontidningarna ändrar format på sin tidning eller byta stil på typsnitt för att det ska bli sura miner från vissa. Förnyelse kan vara svårt, och även om all förändring inte är rätt utformat från början så blir det oftast bättre i slutändan ändå.
Det som man måste klargöra från början är att det finns vissa skillnader i grunderna. I The Elements Of Journalism skrivs det ”Journalism is a business”. Författarna förklarar att det inom journalismbranschen alltid, eller så gott som alltid, finns chefer i toppen som har mer krav på sig än att se till att det skapas god journalistik. Författarna fortsätter med ”managers have business responsibilites for keeping budgets and attracting coustmers”. Detta drabbar gammelmedierna hårdare och hårdare när ekonomin är allt mer instabil. Visst finns det även kommersiellt drivna företag inom sociala medier, men här finns även en större del av samhället. Via de sociala medierna är det vanligt, och jag föreställer mig att det blir allt mer frekvent, för privatpersoner att uttrycka sig. Gammelmedierna har på så sätt kvar en överhand i pålitlighet när det gäller den objektiva nyhetsgranskningen. I The Elements Of Journalism tar författarna upp hur journalistiken kan drabbas av en ekonomisk kris under rubriken ”A backlash against detachment”. De skriver om den ekonomiska krisen i början av 90-talet. ”Making money without growing circulation had worked because the journalism buisness was such a monopoly that it had been able to take its advertaising for granted”. Trots att gammelmedierna idag har blivit mer effektiva är de mindre skyddade för ekonomiska bakslag än de sociala medierna. I de sociala mediernas gräsrotsrörelse, hos de privata personer som är en del av mediet, är det oftast icke-kommersiellt arbete som utförs.
Om båda dessa medier bygger på ett journalistiskt arbete, har då journalisterna samma förutsättningar i båda medierna?
I The Elements Of Journalism definieras journalister. I brödtexten citeras ett intervjuobjekt, Ray Suarez, såhär: ”If you are the kind of person who, once you have found out something, find that you are not satisfied about knowing it until you figuere out some way to tell somebody else, then you are a journalist.” Detta är en definiering som passar in på journalister inom både gammelmedia och sociala medier. Boken The Elements Ff Journalism börjar med en tio punkter lång lista som klargöra grundkomponenterna inom journalistik. Här blir avgränsningen mellan gammelmedian och de sociala medierna klarare. Inom de sociala medierna är förhållande mellan skaparna av innehållet i mediet och det som faktiskt är innehållet svårare. ”Journalism’s first obligation is to the truth”. Kräver vi av ett forum eller en blogg att det är en objektiv sanning som beskrivs så som vi kräver det av t.ex. en tidning? Gammelmedia har en historisk tradition av tilltro att luta sig på. ”Its first loyalty is to the citizens”. Återigen blir det lättare att ifrågasätta ett socialt media. De sociala medierna utvecklas så snabbt att en utomstående idag kan ha svårt att avgöra vem som står bakom informationen. Är det kommersiella icke journalistiskt drivna krafter? Det kan vara lätt att här säga att det sociala mediet oftare då står på samhällets sida då samhället har lättare att få sin röst hörd här, men det är också att förenkla det lite väl kan jag tycka. Därför vill jag istället framhäva vikten av att journalistiken använder sig av två andra, i boken nämnda, komponenter ”It must provide a forum for public criticism and compromise” och ”Citizens, too, have rights and responsibilites when it comes to the news”. Här kan gammelmedia och de sociala medierna samarbeta för att nå en större social samverkan.
De sociala medierna kommer alltid vara med och ifrågasätta och utveckla rättssäkerhet och integritetsskydd, genom att testa dess gränser. Vilket leder till en utveckling av journalistiken. Detta kommer säkerligen göra att också gammelmedia måste försöka tänja sina gränser för att kunna konkurrera med de sociala medierna. En brottsling kallas 35-åringen i tidningarna medan hans namn, adress och bild sprids via forum och bloggar. Detta är en skillnad jag personligen vill ha. I The Elements Of Journalism står det ”… journalists feel strongly about the moral dimension of their profession because without it the have so little to help them navigate the gray spaces of ethical decisions”. Detta tror jag är grunden som gammelmedian står på och måste så fortsätta göra för att behålla sin tradition av pålitlighet.
Med sociala medier har vikten av nu och här blivit allt större, men de har inte ersatt det professionella och pålitliga journalistiska arbete som gammelmedierna ofta kännetecknar. Det är svårt att dra några slutsatser, men jag tror att medierna kommer bli mer och mer beroende av varandra i framtiden. Trots att de snabba exceptionella nyheterna, och till och med rykte, får mer plats i gammelmedierna, finns där fortfarande en journalistisk trovärdighet att luta sig emot. Gränserna mellan dessa kommer fortsätta att suddas ut och jag tror folk kommer bli mer kritiska mot båda typerna av media. Gammelmedierna kommer ta del av de sociala medierna och använda sig av dem. Lika så kommer de sociala medierna utnyttja gammelmediernas gedigna plats i mediavärlden. Sen kommer det alltid finnas de som vill ta avstånd från den andra typen av media.
onsdag 21 december 2011
fredag 4 november 2011
Blogguppgift C: När blir journalistik fiktion?
Jag har läst Gellert Tamas Lasermannen – en berättelse om Sverige. Redan i titeln finns där en detalj läsaren måste ta del av för att få rätt ingång i boken. Boken handlar lika mycket om Sverige på tidigt nittiotal som om Lasermannen. Redan här vill jag rikta viss kritik mot boken, en bok som jag för övrigt gillar. Att Sverigedemokraterna och Ny Demokrati får så stor plats i en bok som jag förväntar mig handlar om en ensam mördare, kan skapa en vanföreställning av sanningen. De kan lätt tolkas som delaktiga till morden. Jag har hört Tamas själv förklara att Lasermannen ansåg sig ha ett folkligt stöd för morden just genom dessa partiernas rasistiska uttalande och den främlingsfientliga våg som drog över Sverige. Detta är något som borde vara klarare i boken. I de delar av boken där Ny Demokrati granskas bör även deras roll i Sveriges riksdag klargöras tydligare. Boken förmedlar många gånger en bild av Sveriges styrt av rasister, vilket är rätt långt ifrån sanningen.
Det är ofta som författaren, i början eller slutet av boken, själv försöker klargöra till vilken del han eller hon har försökt förmedla en objektiv och sanningsenlig bild av historien. Jag tycker att läsaren själv också har en stor del i vad den väljer att tro på. När jag läser en bok som Lasermannen vill jag tro att allt jag läser är sant och i detta fall ser jag ingen orsak till att tvivla på sanningshalten heller. Tamas väljer till och med att redovisa, kapitel för kapitel, var han har fått fakta och uppgifter ifrån. Givetvis finns där ett urval att göra i uppgifterna som kan bidra till vilken sanning som levereras. Jag tycker det är viktigt att författaren har en journalistisk utgångssätt när det gäller den här typen av historier hämtade ur verkligheten. Extra viktigt är det i Lasermannen och fall där det finns tydliga offer. Är berättelsen inte sanningsenlig kan den lätt ifrågasättas och när en uppgift kan ifrågasättas är det lätt att ifrågasätta nästa uppgift. Därför är källkritiken och etiken minst lika viktig som sanningen. Nackdelen kan då vara att fakta kan hamna i bakgrunden. Detta tycker jag dock kan få stå tillbaka till den helhet ett litterärt verk kan måla upp.
Jag tycker det är svårt att definiera Lasermannen som litterär journalistik eller journalistisk litteratur. Jag gillar att kategorisera, men det blir svårt när där inte finns tydliga skillnader. Jag väljer ändå att kalla det litterär journalistik då jag anser att det endast är förpackningen som är litterär. Ämnet behandlas på ett objektivt journalistiskt sätt där personerna i historien har fått föra sin talan. Författaren har varit noga med att vara så sanningsenlig som möjligt. Det är då samtidigt lätt att placera Lasermannen i facket av New Journalism, vilket är en mycket bättre benämning än det svenska dramadokumentär. Lasermannen är inte en dramatiserad dokumentär, det är sammanvävda återberättelser av nittiotalets Sverige. Jag har alltid fascinerats av människoöden och gillar även det litterära som new journalism kan bidra till när jag läser sådana texter.
Boken Lasermannen – En berättelse om Sverige borde vara än mer aktuell idag än när den kom 2002 då vi idag återigen har ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Därför kan jag inget annat än varmt rekommendera boken.
Det är ofta som författaren, i början eller slutet av boken, själv försöker klargöra till vilken del han eller hon har försökt förmedla en objektiv och sanningsenlig bild av historien. Jag tycker att läsaren själv också har en stor del i vad den väljer att tro på. När jag läser en bok som Lasermannen vill jag tro att allt jag läser är sant och i detta fall ser jag ingen orsak till att tvivla på sanningshalten heller. Tamas väljer till och med att redovisa, kapitel för kapitel, var han har fått fakta och uppgifter ifrån. Givetvis finns där ett urval att göra i uppgifterna som kan bidra till vilken sanning som levereras. Jag tycker det är viktigt att författaren har en journalistisk utgångssätt när det gäller den här typen av historier hämtade ur verkligheten. Extra viktigt är det i Lasermannen och fall där det finns tydliga offer. Är berättelsen inte sanningsenlig kan den lätt ifrågasättas och när en uppgift kan ifrågasättas är det lätt att ifrågasätta nästa uppgift. Därför är källkritiken och etiken minst lika viktig som sanningen. Nackdelen kan då vara att fakta kan hamna i bakgrunden. Detta tycker jag dock kan få stå tillbaka till den helhet ett litterärt verk kan måla upp.
Jag tycker det är svårt att definiera Lasermannen som litterär journalistik eller journalistisk litteratur. Jag gillar att kategorisera, men det blir svårt när där inte finns tydliga skillnader. Jag väljer ändå att kalla det litterär journalistik då jag anser att det endast är förpackningen som är litterär. Ämnet behandlas på ett objektivt journalistiskt sätt där personerna i historien har fått föra sin talan. Författaren har varit noga med att vara så sanningsenlig som möjligt. Det är då samtidigt lätt att placera Lasermannen i facket av New Journalism, vilket är en mycket bättre benämning än det svenska dramadokumentär. Lasermannen är inte en dramatiserad dokumentär, det är sammanvävda återberättelser av nittiotalets Sverige. Jag har alltid fascinerats av människoöden och gillar även det litterära som new journalism kan bidra till när jag läser sådana texter.
Boken Lasermannen – En berättelse om Sverige borde vara än mer aktuell idag än när den kom 2002 då vi idag återigen har ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Därför kan jag inget annat än varmt rekommendera boken.
måndag 3 oktober 2011
Blogguppgift B: Etik i medierna
Vad är rätt och vad är fel att publicera? Det är svårt att bedöma detta, speciellt när reglerna inte ger klara svar. Det ska råda ett allmänintresse för att en uppgift ska publiceras, ”ett påtagligt behov - utöver att tillfredsställa sin nyfikenhet”, som Anders R Olsson skriver i Yttrandefrihet & tryckfrihet. Det är hela tiden ett övervägande för publicisten vad som är i allmänhetens intresse att veta. Här tycker jag personligen att det finns en fråga att ta ställning till. Är det någon skillnad på att allmänheten bör få veta något eller behöver få veta något. ”Ett påtagligt behov” avser snarare att allmänheten behöver veta specifika uppgifter. När regeln tolkas så snävt är namn, religion, etnisk bakgrund etc. i de flesta fall inte relevant, då det oftast inte finns något behov för allmänheten att veta specifika uppgifter om t.ex. brottslingar eller brottsoffer.
Jag tycker att publicisten måste se om allas ryggar innan han eller hon väljer att publicera en personlig uppgift. Vem kan ta skada av detta? Det är lätt att tänka att en brottsling bör hängas ut, men då har man tappat bort sitt etiska tänkande, anhöriga så som familj, vänner och närstående kan även drabbas och hängas ut om t.ex. namn publiceras.
Det är lätt för mig att tolka de etiska reglerna för pressen hårdare. Inte hårda i den bemärkelsen att jag tycker att det är för få uppgifter som publiceras, utan tvärtom att det bör publiceras färre uppgifter, eller i alla fall inte mer än det görs idag. Jag tror i första hand att detta beror på ett svagt intresse från min sida för namn, etnicitet och personens bakgrund när jag läser en nyhet. Jag tycker specifika/personliga uppgifter blir intressanta först då de bidrar till eller leder till det som hänt. Om uppgifterna är en av orsakerna till händelsen, kan det vara relevant att publicera. I andra hand tror jag att min strikta syn kan bero på att jag bor i en större stad, vilket kan leda till mer anonymitet än om man bor i ett litet samhälle. Detta tror jag kan ge till följd att tidningar/tv-kanaler/radiokanaler tänker olika i olika fall. Detta gör bedömningen än svårare. Det finns nästan alltid ett led till att ta hänsyn till.
Publicisten bör enligt mig inte bara överväga varför de bör publicera specifika uppgifter utan också varför de kanske inte bör göra det. Det är först när man beräknar konsekvenserna av en publicering man kan få en rättvis bedömning.
Det viktigaste är att publicisterna är konsekventa i sina bedömningar. Att de utgår från samma regler och etiska grunder i varje bedömning. Risken är annars stor att uppgifter publiceras för att stödja en tes.
Jag tycker att publicisten måste se om allas ryggar innan han eller hon väljer att publicera en personlig uppgift. Vem kan ta skada av detta? Det är lätt att tänka att en brottsling bör hängas ut, men då har man tappat bort sitt etiska tänkande, anhöriga så som familj, vänner och närstående kan även drabbas och hängas ut om t.ex. namn publiceras.
Det är lätt för mig att tolka de etiska reglerna för pressen hårdare. Inte hårda i den bemärkelsen att jag tycker att det är för få uppgifter som publiceras, utan tvärtom att det bör publiceras färre uppgifter, eller i alla fall inte mer än det görs idag. Jag tror i första hand att detta beror på ett svagt intresse från min sida för namn, etnicitet och personens bakgrund när jag läser en nyhet. Jag tycker specifika/personliga uppgifter blir intressanta först då de bidrar till eller leder till det som hänt. Om uppgifterna är en av orsakerna till händelsen, kan det vara relevant att publicera. I andra hand tror jag att min strikta syn kan bero på att jag bor i en större stad, vilket kan leda till mer anonymitet än om man bor i ett litet samhälle. Detta tror jag kan ge till följd att tidningar/tv-kanaler/radiokanaler tänker olika i olika fall. Detta gör bedömningen än svårare. Det finns nästan alltid ett led till att ta hänsyn till.
Publicisten bör enligt mig inte bara överväga varför de bör publicera specifika uppgifter utan också varför de kanske inte bör göra det. Det är först när man beräknar konsekvenserna av en publicering man kan få en rättvis bedömning.
Det viktigaste är att publicisterna är konsekventa i sina bedömningar. Att de utgår från samma regler och etiska grunder i varje bedömning. Risken är annars stor att uppgifter publiceras för att stödja en tes.
fredag 16 september 2011
Blogguppgift A: Nyhetsvärdering
Jag har under veckan läst två olika artiklar som har intresserat mig. Det är egentligen inte nyheterna i sig som är det intressanta utan hur denna sorts nyheter värderas, bevakas och hur artikeln utförs.
Jag fascineras mycket av hur kvällstidningar och sportredaktioner jobbar med sin nyhetsbevakning. Av hur tydlig jakten på rubriker och sålda lösnummer kan bli i värderingar och nyhetsurval.
Torsdagen (15/9) pryddes Tv4s hemsida om fotboll, Fotbollskanalen.se av nyheten Vill ha brasse i landslaget.
Sportjournalistik, och främst rörande de stora lagsporterna, kan i vissa fall liknas vid skvallerjournalistik men inget ont om det. Rykten, spekulationer, personliga åsikter och uttalande är hett stoff.
Artikeln bygger på ett uttalande av svenske landslagsmannen och Holland-proffset Pontus Wernbloom. Han uttalar sig om Malmö FF:s brasilianska vänsterback Richardinho som tidigare i Expressen har uttryckt en önskan om att få bli svensk medborgare. Fotbollskanalens egen Patrick Ekwall har tidigare även berört ämnet och själv spekulerat i om Richardinho skulle vara aktuell för landslaget om det blev frågan om ett medborgarskap.
Egentligen är detta inte ens en nyhet. Richardinho är inte svensk medborgare och får därför inte spela i svenska landslaget. Skulle ett medborgarskap vara aktuellt är det en annan sak. Jag frågar mig själv hur detta då blev en artikel med stor rubrik på Fotbollskanalen.
För att bringa klarhet i min fråga tar jag del av Bengt Johanssons, av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner, Vid Nyhetsdesken. I den publiceras en tabell som bygger på ”journalistkårens bedömning av vilka faktorer som har stor betydelse för nyhetsvärdering”. Fotbollskanalens artikel kvalar in till fyra av de fem främsta faktorerna journalistkåren bedömer har störst betydelse i nyhetsvärdering. Rubriken ”Vill ha brasse i landslaget” är bara i sig lockande för en fotbollsintresserad och där ligger en stor spänning i den oväntade nyheten. Brasilien har under lång tid räknas som världens ledande fotbollsnation vilket gör tanken på att en brasilianare än mer sensationell. Att det finns ett stort intresse för fotboll och svenska landslaget gör att nyheten värderas än högre.
När Fotbollskanalen väljer att lägga denna nyhet som en av sina huvudnyheter vet de att det redan finns en debatt på sidan om just svenska landslagets vänsterbacksposition. Fotbollskanalen är fullt medvetna om att detta kommer bli en snackis. Björn Häger använder sig, i Reporter – En grundbok i journalistik, av en tabell som visar på hur nyheter värderas genom tidsmässigt avstånd, kulturellt avstånd och rumsligt avstånd. Nyheten att Pontus Wernbloom vill se den brasilianska vänsterbacken i landslaget ligger rätt i tid på mer än ett sätt. Sveriges vänsterbackar har under senaste landskamperna underpresterats, bytts ut och tackat nej. Något som gör nyheten än mer aktuell är att Pontus Wernblooms klubb, AZ Alkmaar, möter just Richardinhos Malmö FF i UEFA Euro League. Det är redan ett stort engagemang runt personerna i fråga och i synnerhet svenska landslaget. Fotbollskanalen vet när de publicerar denna nyhet att diskussionerna i deras kommentarsfält kommer gå heta.
Mycket sagt om en liten nyhet. Att Fotbollskanalen ändå inte värderar nyheten speciellt högt, trots allt, visar sig i hur artikeln är upplagd. Den bygger enbart på att Expressen tidigare i en intervju med Richardinho får veta att han vill bli svensk medborgare. Sedan citeras Pontus Wernbloom två gånger där han säger att han gärna ser Richardinho i svenska landslaget. Artikeln lämnar mycket till övers. Det skulle här vara spännande att få veta om Richardinho själv skulle kunna tänka sig spela i svenska landslaget och om förbundskaptenen ens tycker att han är aktuell för att ta plats. Det finns även ett mycket större förhållningssätt att ta. Det finns flera länder som gett spelare medborgarskap då de uttryckt önskan om att få representera sitt dåvarande klubblags nation. Sverige har samtidigt förlorat flera spelare, med dubbelt medborgarskap, till andra nationer.
Nu har ni förstått att jag har mycket att säga om fotboll. Nu till ett helt annat ämne som engagerar: knark, kändisar och mediedrev.
Ola Lindholm dömdes i veckan för ringa narkotikabrott. I Expressen finns en kort artikel med ett webb-TV-klipp som bekräftar det som står i artikeln.
Ola Lindholm dömd för ringa narkotikabrott. Kanske är detta den sista byggstenen i drevet rörande Ola Lindholms narkotikabrott. Artikeln i sig bekräftar bara allt som tidigare skrivits och pratats om. Ola Lindholm väljs ut för att drogtestat om restprodukter från olagliga preparat i kroppen. Han får lämna sina uppdrag hos SVT, Kamratposten och BRIS innan ens rättegången. Att han är oskyldig till motsatsen är bevisad verkade inte gälla i detta fall. Bengt Johansson skriver i sin studie Vid nyhetsdesken att nyheter ibland kan behöva en ”personifiering, konkretisering och kanske även dramatisering” för att de ska få ett riktigt nyhetsvärde. Denna händelse behövde inte det. En folkkär programledare som även har starka kopplingar till samhällets yngsta genom Kamratposten och BRIS misstänks för knarkbrott, all övrig dramatisering är överflödig. Ola Lindholm är det Björn Häger kallar en elitperson när han skriver om nyhetsvärdering i Reporter – En grundbok i journalistik. Det som skildras är en känd person som har gjort något oväntat, dessutom ett brott som i många fall är extra fängslande, som berör, i detta fall negativt. Lägg till där att där finns en konflikt i att Ola Lindholm är dömd mot sitt nekande. Stora rubriker, många lösnummer och en egen dramaturgi vilket även ger sålda lösnummer på längre sikt. Att Ola Lindholm nu fått sitt straff är en given uppföljning på hela drevet. Trots att brottet klassas som ringa har medierna kunnat suga ut väldigt mycket stoff ur det. Allt som nu saknas är att Ola Lindholm ska tala ut.
För att sammanfatta, en icke-nyhet som ändå blir en nyhet för den är aktuell i tid och engagerar och en nyhet om en elitperson som döms under dramatik. Två nyheter som bygger på olika värde, men kommer tillsammans i att de intresserar och engagerar.
Jag fascineras mycket av hur kvällstidningar och sportredaktioner jobbar med sin nyhetsbevakning. Av hur tydlig jakten på rubriker och sålda lösnummer kan bli i värderingar och nyhetsurval.
Torsdagen (15/9) pryddes Tv4s hemsida om fotboll, Fotbollskanalen.se av nyheten Vill ha brasse i landslaget.
Sportjournalistik, och främst rörande de stora lagsporterna, kan i vissa fall liknas vid skvallerjournalistik men inget ont om det. Rykten, spekulationer, personliga åsikter och uttalande är hett stoff.
Artikeln bygger på ett uttalande av svenske landslagsmannen och Holland-proffset Pontus Wernbloom. Han uttalar sig om Malmö FF:s brasilianska vänsterback Richardinho som tidigare i Expressen har uttryckt en önskan om att få bli svensk medborgare. Fotbollskanalens egen Patrick Ekwall har tidigare även berört ämnet och själv spekulerat i om Richardinho skulle vara aktuell för landslaget om det blev frågan om ett medborgarskap.
Egentligen är detta inte ens en nyhet. Richardinho är inte svensk medborgare och får därför inte spela i svenska landslaget. Skulle ett medborgarskap vara aktuellt är det en annan sak. Jag frågar mig själv hur detta då blev en artikel med stor rubrik på Fotbollskanalen.
För att bringa klarhet i min fråga tar jag del av Bengt Johanssons, av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner, Vid Nyhetsdesken. I den publiceras en tabell som bygger på ”journalistkårens bedömning av vilka faktorer som har stor betydelse för nyhetsvärdering”. Fotbollskanalens artikel kvalar in till fyra av de fem främsta faktorerna journalistkåren bedömer har störst betydelse i nyhetsvärdering. Rubriken ”Vill ha brasse i landslaget” är bara i sig lockande för en fotbollsintresserad och där ligger en stor spänning i den oväntade nyheten. Brasilien har under lång tid räknas som världens ledande fotbollsnation vilket gör tanken på att en brasilianare än mer sensationell. Att det finns ett stort intresse för fotboll och svenska landslaget gör att nyheten värderas än högre.
När Fotbollskanalen väljer att lägga denna nyhet som en av sina huvudnyheter vet de att det redan finns en debatt på sidan om just svenska landslagets vänsterbacksposition. Fotbollskanalen är fullt medvetna om att detta kommer bli en snackis. Björn Häger använder sig, i Reporter – En grundbok i journalistik, av en tabell som visar på hur nyheter värderas genom tidsmässigt avstånd, kulturellt avstånd och rumsligt avstånd. Nyheten att Pontus Wernbloom vill se den brasilianska vänsterbacken i landslaget ligger rätt i tid på mer än ett sätt. Sveriges vänsterbackar har under senaste landskamperna underpresterats, bytts ut och tackat nej. Något som gör nyheten än mer aktuell är att Pontus Wernblooms klubb, AZ Alkmaar, möter just Richardinhos Malmö FF i UEFA Euro League. Det är redan ett stort engagemang runt personerna i fråga och i synnerhet svenska landslaget. Fotbollskanalen vet när de publicerar denna nyhet att diskussionerna i deras kommentarsfält kommer gå heta.
Mycket sagt om en liten nyhet. Att Fotbollskanalen ändå inte värderar nyheten speciellt högt, trots allt, visar sig i hur artikeln är upplagd. Den bygger enbart på att Expressen tidigare i en intervju med Richardinho får veta att han vill bli svensk medborgare. Sedan citeras Pontus Wernbloom två gånger där han säger att han gärna ser Richardinho i svenska landslaget. Artikeln lämnar mycket till övers. Det skulle här vara spännande att få veta om Richardinho själv skulle kunna tänka sig spela i svenska landslaget och om förbundskaptenen ens tycker att han är aktuell för att ta plats. Det finns även ett mycket större förhållningssätt att ta. Det finns flera länder som gett spelare medborgarskap då de uttryckt önskan om att få representera sitt dåvarande klubblags nation. Sverige har samtidigt förlorat flera spelare, med dubbelt medborgarskap, till andra nationer.
Nu har ni förstått att jag har mycket att säga om fotboll. Nu till ett helt annat ämne som engagerar: knark, kändisar och mediedrev.
Ola Lindholm dömdes i veckan för ringa narkotikabrott. I Expressen finns en kort artikel med ett webb-TV-klipp som bekräftar det som står i artikeln.
Ola Lindholm dömd för ringa narkotikabrott. Kanske är detta den sista byggstenen i drevet rörande Ola Lindholms narkotikabrott. Artikeln i sig bekräftar bara allt som tidigare skrivits och pratats om. Ola Lindholm väljs ut för att drogtestat om restprodukter från olagliga preparat i kroppen. Han får lämna sina uppdrag hos SVT, Kamratposten och BRIS innan ens rättegången. Att han är oskyldig till motsatsen är bevisad verkade inte gälla i detta fall. Bengt Johansson skriver i sin studie Vid nyhetsdesken att nyheter ibland kan behöva en ”personifiering, konkretisering och kanske även dramatisering” för att de ska få ett riktigt nyhetsvärde. Denna händelse behövde inte det. En folkkär programledare som även har starka kopplingar till samhällets yngsta genom Kamratposten och BRIS misstänks för knarkbrott, all övrig dramatisering är överflödig. Ola Lindholm är det Björn Häger kallar en elitperson när han skriver om nyhetsvärdering i Reporter – En grundbok i journalistik. Det som skildras är en känd person som har gjort något oväntat, dessutom ett brott som i många fall är extra fängslande, som berör, i detta fall negativt. Lägg till där att där finns en konflikt i att Ola Lindholm är dömd mot sitt nekande. Stora rubriker, många lösnummer och en egen dramaturgi vilket även ger sålda lösnummer på längre sikt. Att Ola Lindholm nu fått sitt straff är en given uppföljning på hela drevet. Trots att brottet klassas som ringa har medierna kunnat suga ut väldigt mycket stoff ur det. Allt som nu saknas är att Ola Lindholm ska tala ut.
För att sammanfatta, en icke-nyhet som ändå blir en nyhet för den är aktuell i tid och engagerar och en nyhet om en elitperson som döms under dramatik. Två nyheter som bygger på olika värde, men kommer tillsammans i att de intresserar och engagerar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)