Jag har läst Gellert Tamas Lasermannen – en berättelse om Sverige. Redan i titeln finns där en detalj läsaren måste ta del av för att få rätt ingång i boken. Boken handlar lika mycket om Sverige på tidigt nittiotal som om Lasermannen. Redan här vill jag rikta viss kritik mot boken, en bok som jag för övrigt gillar. Att Sverigedemokraterna och Ny Demokrati får så stor plats i en bok som jag förväntar mig handlar om en ensam mördare, kan skapa en vanföreställning av sanningen. De kan lätt tolkas som delaktiga till morden. Jag har hört Tamas själv förklara att Lasermannen ansåg sig ha ett folkligt stöd för morden just genom dessa partiernas rasistiska uttalande och den främlingsfientliga våg som drog över Sverige. Detta är något som borde vara klarare i boken. I de delar av boken där Ny Demokrati granskas bör även deras roll i Sveriges riksdag klargöras tydligare. Boken förmedlar många gånger en bild av Sveriges styrt av rasister, vilket är rätt långt ifrån sanningen.
Det är ofta som författaren, i början eller slutet av boken, själv försöker klargöra till vilken del han eller hon har försökt förmedla en objektiv och sanningsenlig bild av historien. Jag tycker att läsaren själv också har en stor del i vad den väljer att tro på. När jag läser en bok som Lasermannen vill jag tro att allt jag läser är sant och i detta fall ser jag ingen orsak till att tvivla på sanningshalten heller. Tamas väljer till och med att redovisa, kapitel för kapitel, var han har fått fakta och uppgifter ifrån. Givetvis finns där ett urval att göra i uppgifterna som kan bidra till vilken sanning som levereras. Jag tycker det är viktigt att författaren har en journalistisk utgångssätt när det gäller den här typen av historier hämtade ur verkligheten. Extra viktigt är det i Lasermannen och fall där det finns tydliga offer. Är berättelsen inte sanningsenlig kan den lätt ifrågasättas och när en uppgift kan ifrågasättas är det lätt att ifrågasätta nästa uppgift. Därför är källkritiken och etiken minst lika viktig som sanningen. Nackdelen kan då vara att fakta kan hamna i bakgrunden. Detta tycker jag dock kan få stå tillbaka till den helhet ett litterärt verk kan måla upp.
Jag tycker det är svårt att definiera Lasermannen som litterär journalistik eller journalistisk litteratur. Jag gillar att kategorisera, men det blir svårt när där inte finns tydliga skillnader. Jag väljer ändå att kalla det litterär journalistik då jag anser att det endast är förpackningen som är litterär. Ämnet behandlas på ett objektivt journalistiskt sätt där personerna i historien har fått föra sin talan. Författaren har varit noga med att vara så sanningsenlig som möjligt. Det är då samtidigt lätt att placera Lasermannen i facket av New Journalism, vilket är en mycket bättre benämning än det svenska dramadokumentär. Lasermannen är inte en dramatiserad dokumentär, det är sammanvävda återberättelser av nittiotalets Sverige. Jag har alltid fascinerats av människoöden och gillar även det litterära som new journalism kan bidra till när jag läser sådana texter.
Boken Lasermannen – En berättelse om Sverige borde vara än mer aktuell idag än när den kom 2002 då vi idag återigen har ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Därför kan jag inget annat än varmt rekommendera boken.
Jag tror inte jag har läst "Lasermannen" (minns faktiskt inte), men jag håller med dig i ditt resonemang om att skribentens egna tolkningar/vinklingar av olika frågor måste framgå tydligt i texten, för att inte "förvilla" läsaren. Just det verkar vara svårt om det är ett ämne skribenten brinner för. Ett starkt engagemang är ett jättebra utgångsläge, men det får inte stå i vägen för sanningshalten när det gäller att skildra verkligheten. Jag tror en stark historia vinner på att berättas i en mer "neutral" ton. Att visa, inte att tala om.
SvaraRaderaSkarpt iakttaget. Jag syftar på din reflektion kring titeln. Det har jag aldrig tänkt på, men så korrekt.
SvaraRaderaDu skriver att bokens kapitel avslutas med att redovisa källhänvisning, detta bidrar starkt till att den uppfattas som sann och objektiv, jag tvivlade inte heller på att det inte skulle vara sant när jag läste den. Men precis som du skriver så har författaren gjort ett selektiv val av vilka faktadelar som han uppfattar som väsentliga att ta med.
Jag tror inte heller att Lasermannen hade kunnat skrivas i ett annat format än journalistiskt. Tänk om den skulle skrivits som en verklighetsbaserad romandeckare? Vilket ramaskri det skulle bli i Sverige om verkliga händelser av så här känslig karaktär skulle dramatiseras, och att så många anhöriga drabbats. Lasermannen hade endast kunnat skrivas i detta format.
/Emilia Abrahamsson